Pale Honey

Slagfärdig minimal lo-fi som tar fajten med egen musikalisk utveckling

En kväll tidigt en höst gick jag på en spelning med The Hinds som ägde rum i den fina lokalen som ligger högst upp i Medborgarhuset. Spelningen var sponsrad av en numera nedlagd musiktidning och omslaget pryddes av The Hinds.

Stockholm hade drabbats av en tidig snöstorm. Och många av stadens invånare hade inte hunnit byta ut lågskor mot vinterskor. Jag övervägde att hålla mig hemma eftersom Gatukontoret inte upphandlat snöröjning förrän i November.

Idag är jag glad över att jag tog mig ut i snöryran. Eftersom det är väldigt få gånger du upplever att förbandet bryter mot den oskrivna regeln att inte överglänsa huvudakten.

Nu stod jag högst upp i Medborgarhuset och drack gratis öl. I väntan på att första bandet skulle kliva på scen funderade jag över vem som är kättare. Jag som drack öl på Södermalm från bryggeriet vars logga prydde tröjorna på ett fotbollslag från länets norra utmarker. Eller om det var arrangören som inte hade koll och därmed indirekt gjorde sig skyldig till kätteri. Nåväl, bandet som var först ut på scen hette Pale Honey och de kom från Göteborg.

Bandet som överträffar huvudakten

The Hinds gjorde ingen dålig spelning, tvärtom den var mycket bra. De spelade en stökig och inbjudande indie-rock med stor energi. Pale Honey var bara så mycket bättre. Där The Hinds fick kämpa föll det sig naturligt för Pale Honey. Gruppen hade en grundmurad närvaro på scen. Pale Honey var cool utan nedlåta sig till avarter som bland pojkar beskrivs som slyngelaktigt.

Formeln för Pale Honey växlar mellan honung och skrap

Grundformeln för Pale Honeys musik är växlingen mellan nära och rymd. Musiken är mycket välproducerad men låter lo-fi utan att rent tekniskt vara det. Nelly Daltreys trumspel växlar mellan att vara en levande metronom, där trumslagen träffar grannlaga på trumskinnen. För att i nästa sekund omvandlas till en tvättäkta batterist a’la Animal i Mupparna utan att förlora precisionen i uttrycket.

Ovanpå rytmsektionen ligger Tuva Lodmarks sång och gitarrspel. Riffen är precisa på samma sätt som trumspelet. Gitarren växlar mellan distortion och ödesmättnad. Sången är koncis och hest släpande. Tragedin ligger inte runt hörnet, men antyds vara två eller tre husknutar bort.

Lägg till en ljudbild med snillrika gitarrmattor och analoga syntar och flirtar med post-punk och med artister som PJ Harvey, Anna Calvi, Kent (innan Depeche Mode-hybris) och London Grammar och på vissa ställen Kraftwerk.

Debutskivan är fylld med anrikad energi

2015 släpptes Pale Honeys första självbetitlade skiva. De flesta låtar kom från den skivan när jag såg dem för första gången. Vi bjuds att åka med, fordonet drivs inte av rock. Utan tanken är fylld med anrikad energi, och om vi inte tar det varligt så smäller det.

Efter att ha vänt sida och halvvägs in på LP:n sjunker intensiteten och det går att slappna av något. Sista låten erbjuder andrum. Den här gången är det på riktigt. Det är synd att enbart rekommendera en låt från skivan eftersom alla spår är bra. Det skulle vara öppningsspåret *Over Your Head*, vilket är fylld med energi och löftet om att det kommer mer.

Produktionen innehåller många lager. Närmickade trummor mixat med upptagningen av rumsljud. Distade och odistade gitarrer och intensiteten i gitarsspelet - från full attack till sirligt plektrumspel - och sången som flyter ovanpå tillsammans med knorrande analoga syntar som gör att skivan är fruktansvärt bra.

Devotion är en optimering av debuten

Uppföljaren *Devotion* kom 2017. Skivan är en naturlig förlängning och optimering av formeln som låg till grund för *Pale Honey*. Inledingsspåret *Replace me* träffar rätt från första takten. A-sidan på Lp:n är en iteration av lokala minima och maxima i en ekvation på väg att lösas ut. Första spåret på B-sidan *Real Thing* är lösningen ledd i bevis. Riff, lasersyntar, släpig sång och en levande metronom på trummor. Sista spåret *Why Do I Always Feel This Way* är en fröjd. Syntslingorna skulle kunna göra några tyska gubbar från Düsseldorf digitala av avund. Spåret rekommenderas att avslyssnas i högtalare för maximal analog värme.

Den svåra tredje plattan – duon förgrenar sig och blir trio

Ordspråket heter *Alla goda ting är tre*. Pale Honeys tredje skiva heter *Some Time, Alone*. Gruppen är numera en trio och medlemmen Nelly Daltrey har designat omslaget och grafiken. Resultatet är en fråga om musikaliska proportioner och att utvecklas som grupp. Vilket i grunden är en god tanke.

Om jag skulle gissa, handlar det om roller - eller snarare omförhandling av roller i en grupp som har valt att utöra en uppgift tillsammans. Den nya medlemmen Anders Lagerkvist har funnits med i bakgrunden vid bandets spelningar som duo, och han har dragit i spakarna i studion.

Det är inte ett totalhaveri som i Metallicas terapifilm *Metallica:Some Kind of Monster*. Där bandet Metallica var så osäkert och uppsnurrat i rollsökningsprocessen, att terapeuten ombads att bidra med material till låtarna. Nej, *Pale Honeys* grundformel finns där om än mer skissartat och sökande än tidigare. Det är också en produktion som skiljer sig mest i lyssning medelst högtalare eller i hörlurar.

Spretigheten musikaliskt är är synlig i *Set me Free* som är en distad schlagerkavalkad med anor från åttiotalets skvalmusik. *Trouble Is the Only Thing I Know* doftar gitarrer från Kents första platta - en indiestamtavla i rakt nedstigande led. Till sista spåret som skulle kunna passa på en skiva med London Grammar, men då måste tonarten höjas många snäpp. *Some Time, Alone* är ingen dålig skiva bara osäker och det är tonträffen som haltar.